Han ville betrakta det som att han befann sig mellan två mirakel medan sanningen smög som en byracka bakom hans rygg och gläffste om att han hade de flesta miraklen bakom sig. Vägen han gick på var förlamande meningslös. Snön låg blöt på broräcket och mörkret hade just sänkt sig och tagit färgen ur allt. Hans fötter frös i de blöta gymnastikskorna som var ytterst oändamålsenliga för årstiden. Slasket gav diskant åt bilarnas däck och oljudet dämpades bara hjälpligt av luvan han hade över huvudet. Så här kan ju livet också vara, tänkte han med den halvhjärtade och halvfalska munterhet som bara en människa som har en lägenhet i närheten kan kosta på sig att tänka. Han stannade upp och vände sig mot ån. Nu kunde man nätt och jämnt urskilja fåglarna som satt på isen. Mörkret sänkte sig. En dag dog.
Men det behöver inte vara så här, tänkte han. Jag är människa. Jag har en fantasi. Ge mig vad jag har. Visa mig något. Han stirrade på isen och åns kanter som steglöst övergick till fast mark. Plötsligt veckade sig isen som ett stort täcke som rör sig när någon därunder sakta vaknar. Två förgyllda kvinnobröst stora som moskétak reste sig ur det kalla rykande vattnet. De stannade. Han tittade på dem. Är detta allt du kan?, frågade han sin fantasi. Två guldtuttar?. Plötsligt började det spruta honung ur det ena bröstet. Det andra verkade inte funka. Honungssprutet var till en början kraftigt men segnade snart och till slut rann det bara sakta ur bröstvårtan och snirklade ner över bröstet som kall sirap. Det var slut på föreställningen. Brösten sjönk sakta tillbaka mot botten och istäcket bredde åter ut sig med fåglar och allt. Var det allt jag kunde? tänkte han och kom sedan att tänka på att hur medioker föreställningen än var hade han för en stund glömt bort hur kalla hans fötter var. Han gick hem. Förundrad över fantasins makt. Förundrad och tacksam över alla framtida mirakel han hade i sin hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar