näthat och annat kul

Det rosa experimentet i gårdagens blogginlägg gick åt fanders!
Inga fler tittare än dagen innan. Tvärtom. Då vet jag. Då vet ni. 
Alla ni tretton som läser min blogg. Ni tillhör en exklusiv skara. Det är fint att tillhöra en exklusiv skara. Inte som alla miljoner som tittar på melodifestivalen utan mer som Manson-sekten. Grattis!
Det där med att mäta sitt värde och lycka i hur många som tittar på ens alster är förrädiskt. 
Låt säga att mitt rosa experiment hade lett till massor av träffar av hudsugna människor. Hade dom blivit glada av dom rosa rutorna? Nej. Dom hade hatat mig för att jag lurat hit dom på sin lediga hudletartid. 
Vill jag ha en massa läsare som hatar mig? 
Svar: Ja! 
En skopa näthat är lika uppfriskande som en kall dusch. Man vaknar till.

Jag gör små filmer helt utan pengar (till skillnad mot de flesta andra som gör pengar helt utan filmer) och en av de simplaste jag gjort är den här:

25 543 personer har sett den. 25 509 hatar den. Kommenterarna trodde att dom skulle få något annat än de fick. De trodde att ord kunde vara roligare än så. De trodde att jag kunde utföra mirakel. Att jag hade hittat ord som var så roliga att dom skulle skratta lika mycket som åt sverigest roligaste man eller sveriges roligaste sketch. 
Mest tyckte dom nog att jag var en pretentiös fåntratt. 
Jag älskade det! 
Jag försökte upprepa hatsuccén med en uppföljare där jag försökte kombinera löftet om sveriges roligaste grimas med ett långsamt tempo och en ironisk kommentar till det hat de skickat mig. Det gick sådär.





Filmen blev oavsiktligt rolig på riktigt och alla hatmeddelanden uteblev. 
Så kan det gå. Att bli hatad är minst lika svårt som att bli älskad men det viktigaste är att försöka. 
Vill man vara pin får man lida pin.