man of words

Ordvitsar är som gaser. Vill dom ut bör man hålla dom inne ändå av hänsyn till sina medmänniskor. Detta bör även gälla göteborgare. Men ironiskt nog är det just de närmaste som blir utsatta för utsläppen. Åtminstone i mitt fall.. Mitt första och enda försök att exploatera en ordvits u t a n f ö r familjen såg ut så här:

Inte speciellt roligt blev det. Här är ytterligare tre utsläpp från de senaste dagarna som tvingat sig fram från ingenstans och förpestat mina närmaste:

En kvinnlig artist kommer inte in på grammisgalan för att dörrvakten inte känner igen henne. Hon börjar gråta. Dörrvakten klappar henne på kinden och säger: är du ledsen? Kvinnan svarar: nej, jag är lykke li

Cornelis Wreesvijk raggade ju som bekant upp två transvestiter en gång i tron att det var riktiga kvinnor. När han insåg sitt misstag så jagade han ut dem på gatan med en kniv. Polisen fick rycka in och lugna den upprörda trubaduren som på frågan varför han blivit så ilsken svarade: nån mutta får det väl ändå vara!

På biblioteket: Har ni Mein Kampf som judbok?

Så där håller det på. Trist att ha läggning för något man inte gillar. Och för er som genomlidit de minuter det tagit att läsa detta blogginlägg vill jag bara säga:

Förlåt att jag fes! Det skall inte upprepas!

Jag ska hålla det inom familjen.