zappsoppa.

Zappade mig mig igenom reklampauserna på Wallander i förrgår och förvånades över att det inte krävdes mer än ca en halv sekund för att förstå vilken typ av film de andra kanalerna visade. Ljuset, miljöerna, musiken och skådespelarnas spelsätt och manér gav ett omedelbart kvitto på vad som skulle hända och vad jag som tittare förväntades känna. Så satans tråkigt.


Jag var på något som heter Script Factory i höstas. Script Factory startade i England och har utvecklats till en metodik för att hjälpa manusköpare att i sin tur hjälpa manusförfattare att skriva effektivare och mer kommersiellt gångbara manus. Och det är väl bra. Det tråkiga är bara att de särskilt poängterade hur viktigt det var att veta vilken genre filmen tillhörde för att berättelsen skulle kunna bli så effektiv som möjligt. Dom har naturligtvis rätt. Och de är inte ensamma. Pitchar man ett manus så måste man först av allt berätta vilken genre det handlar om annars börjar folk nervöst att skruva på sig. Skall de ställa in öronen på komedi, skräck, thriller eller drama? Och detta är egentligen fullt förståeligt och kokar ner till det faktum att biobiljettköparen vill veta vad han betalar för att få se. Helst direkt på affishen. Det är inte märkvärdigare än att fryst blåbärspaj har en bild av en blåbärspaj på kartongen. 


Men ser jag till mig själv, och jag vet att jag inte är ensam om det här, så vill jag då och då gå på en restaurang och bli överraskad. Jag vill att kocken skall överraska mig så jag får en upplevelse så oförutsägbar att jag tappar fattningen. Och nästan alltid blir effekten av något större om man inte är beredd på det. Får man lista saker som man har tokskrattat mest åt i sitt liv så är det sällan på ställen där man varit beredd på att skratta. Det är inte åt någonting en standupkomiker sagt utan när Olle på jobbet kommit med en oavsiktlig oneliner vid fel tillfälle på styrelsemötet. Det är inte i den vackra kyrkan på julottan man upplever livets stora andäktighet. Och så vidare.

För många år sedan, 1987 såg jag en montreaux-vinnare vid namn "After Pilkington" som var skriven av Simon Gray med Bob Peck och Miranda Richardson i huvudrollen. Ett mästerverk som startar som komedi för att senare övergå till en rysare för att slutligen landa i ett lågmält kärleksdrama. Det fantastiska är att man aldrig vet var man har berättelsen och varje vändning blir så mycket mer spännande när man inte anar upphovsmannens syfte med resan. Kommer någon dö? Ska jag bli rädd nu? Är det okay att fnittra nu? Att bli rörd av detta? Anledningen till att detta blir så spännande är sannolikt att det på ett undermedvetet plan känns som en miniatyr av livet självt. Livet tillhör ingen genre - (även om många av oss är säkra på att det tillhör facket Tragisk Komedi då vi stiger upp ur badkaret och råkar få syn på spegelbilden)


Varför ser vi då så sällan dessa filmer? Jag tror inte det beror på författarna. Många älskar den frihet och det ansvar som vidöppna dörrar innebär medan andra naturligtvis känner sig tryggare om de får hålla en genre i handen. Jag tror heller inte att det beror på publiken. Är det bra så tittar man. Men grejen är att man måste få tillgång till dom! När jag ser en bra film som är genremässigt otydlig så är det inte författaren eller regissören i första hand som jag beundrar - dom gör ju bara sitt jobb och vad dom tror på - utan den stora hjälten är ju den producent/finansiär/konsulent som faktiskt tagit risken. Som inte ängsligt avkräver Michael Haneke, Roy Andersson eller David Lynch namnet på vilken genre filmen tillhör innan de har fått möjlighet att öppna munnen.
Jag skriver själv filmmanus och utan att jämföra mig med dessa stora konstnärer så vill jag ändå tro att mina alster är roliga, allvarliga och mångdimensionella berättelser som tilltalar en publik som är så pass stor att det räcker för filmens finansiering. Jag accepterar och uppskattar att den nagelfars ordentligt av folk med gott omdöme och ekonomiska baktankar men snälla..ställ inte den där obligatoriska frågan om vilken genre filmen tillhör!! Det känns så futtigt. Jag vill inte vara aspirerande mästerkock i en värld som bara vill sälja Gorbys piroger. Jag vill öppna lyxkrog! 


Rättshaverist? Javisst!