wig wham bam

Jag satt i en stor vänthall och fikade häromdagen då jag fick syn på en äldre man med en synnerligen illasittande toupé några bord längre bort. Av hänsyn till hans fåfänga och min goda uppfostran så gick jag inte fram och fotograferade den så att ni skulle få se den (men tänk på missfärgad, överkörd gräslök så får ni en uppfattning). Det som slog mig var att man nu för tiden bara ser dessa saker - toupéer -på äldre män. Yngre och medelålders män som jag själv hanterar vår rymmande hårväxt på andra sätt. Är vi tillräckligt fåfänga, har pengar och ork så transplanterar vi. Annars snaggar vi oss och låtsas som det regnar eller - som de lataste av oss (mig inkluderad) - skaffar oss förebilder i tunnhåriga män. Tänker att: Kan dom lyckas i livet så kan kanske jag kan. Jag borde kunna skriva som Salman Rushdie, komponera som Brian Eno och nedlägga kvinnor som Jack Nicholson. Det får inte hänga på håret. Snälla Gud! 
Själv började jag tappa håret..fel! Jag tappade inte håret, det kom bara inte nytt..när jag var över trettio så det var aldrig någon jättekatastrof för mig men jag kan verkligen förstå dem som i sin ungdoms blomning en vacker morgon vaknar upp, möter Lasse Kronér i badrumsspegeln och beslutar sig för att dö. 

För många år sedan när jag bodde i Örebro fanns det en kille som jobbade i en klädaffär som hade toupé. Han var ung och snygg och det som var så speciellt med hans låtsashår var att det var så...extravagant. En stor vågig kalufs som ledde tankarna till Jerry Lee Lewis i sin krafts dagar. Man såg liksom inget annat än hans hår. Nu tänker man ju att något som är menat att inte märkas borde vara så diskret som möjligt (fast det är ändå ingen större idé att försöka lura våra überspecialiserade rovdjursögon som genom årtusenden av evolution blivit löjligt duktiga på att avslöja sånt som inte är top notch på en tänkbar partner i den universella (och något tradiga) jakten på den perfekta avkomman. Ledsen Nicholas Cage, du lurar ingen!). Nåväl, eftersom jag antog att han, killen med hårhatten, var som de flesta andra och bara ville träffa en partner så fick jag liksom aldrig i hop riktigt hur han tänkte. Och om han nu inte tänkte speciellt mycket; hur skulle det hela sluta? 
Låt oss nu tänka oss att han träffade en lätt astigmatisk kvinna som mot all förmodan inte såg att hans lugg var av nylon utan i stället tänkte "jisses! Vilken härlig kalufs pysen har!" (hon hade inte bara dålig syn utan var dessutom i sin barndom inlåst på en biograf som bara visade svenska förtiotalsfilmer - vissa har en vidrig bakgrund!). Förr eller senare så skulle detta par, får man förmoda, hamna i en så kallad intim situation (läs: tokknulla).
Om vår man inte hade fått tag på ett epoxylim som visat sig bita på kättjesvett så skulle katastrofen vara ett faktum. Vår hjälte skulle hamna, om inte med skägget i brevlådan, så med håret i ordlådan (förutsatt att hon fick det i munnen).
Man vill liksom inte tänka på den skam och besvikelse som skulle uppstå i det rummet i det ögonblicket...
Så vad skulle han gjort då? 22 år och flintis. Eller den gamla mannen i vänthallen?
Var är den viktiga insikt som denna texts tunnhåriga författare vill förmedla och som har hållt dig på sträckbänken så länge nu? 
Hur ska vi män handskas med håravfall? 
Vad är hemligheten?

Jo det enkla svaret är: Gilla läget!

(jag vill bara förtydliga att det svaret endast gäller håravsfall och altså inte bör användas i brinnande hotellrum och av människor som lever under totalitära regimer)