ten feet under

Jag brukar skylla sjukdomen på att jag är ensambarn. Bristen på syskon och en känsla av att vara speciell är bra grogrunder för att drabbas av exklusivitetssjukan. En sjukdom som visat sig vara ganska lyckosam konstnärligt men en pest att ha som samhällsmedborgare och konsument.

De drabbade finns överallt men jag måste erkänna att jag är ett extremfall. Exklusivitetssjukan handlar om att man aldrig kan annamma något som den stora massan gillar. Man kan bara gilla saker som man själv upptäcker och som har gått pöbeln förbi. Det är ett svårbotat narcissistiskt drag som gör att man missar massor av fantastiska saker i livet.

Okay, det ska erkännas att det i några enstaka fall känns befriande att tillhöra denna skara som när man var en yngling någon gång på åttiotalet och alla på skolgården gick och ropade: 'Hej jag heter Rulle!' med ett fånigt flin på läpparna, bara för att Sven Melanders spelat ett troll i 'nöjesmassakern' som sa så. Då kändes det underbart att ge grupptrycket fingret och bara hålla käft. Eller när man var först på bollen och ganska ensam om att hitta en brittisk dramaserie vid namn 'Den sjungande detektiven' på TV före alla andra. Några få ögonblick av fånig triumf som lätt överkuggas av allt man missat. 

Jag har till exempel aldrig sett ett enda avsnitt av 'Vänner' då det redan var populärt när jag hörde talas om det. Likadant är det med 'Ten feet under', 'Sopranos' och 'Lost'. Inte ett endaste avsnitt har jag sett av dessa serier som jag är övertygad om är fantastiska på många sätt. Som en gnällig unge går jag och ställer mig i ett hörn och tjurar om jag inte får vara med och upptäcka fenomenet först av alla. Detta gör mig och alla andra som lider av exklusivitetssjukan till fattigare människor. 

Det är därför varje avsteg från sjukdomsbilden gör mig glad och full av förhoppning att en dag kanske bli helt frisk. Ett exempel är den extremt hypade iphone-appen 'Hipstamatic' vars bilder jag till synes helt omotiverat slängt in överrallt i detta inlägg. För några år sedan skulle jag bara fnyst åt fenomenet och viftat med min Hasslebladare som en förorättad pensionär.. 

Men jag älskar den. Alla bilder man aldrig skulle tagit därför att man inte hade med sig tvåkiloskameran, sublimt retro-renderade via en algoritm som måste vara vackrare att titta på än Einsteins relativitetsformel. jag älskar den där kameran och de bilder man som genom ett trollslag tar med den. Att a l l a andra som äger en iphone tycks ha upptäckt den stör mig inte det minsta. Det är detta mina damer och herrar som ger mig hopp! En början på tillfrisknandet. jag tror tamefan att jag ska försöka titta på 'Lets Dance' på fredag. Har aldrig sett det.
Låt oss nu avslutningsvis avnjuta några sista Hippsta-bilder från vintern som varit. Skitfina!