SCHASCHLIKNADELN!

För några år sedan såg jag ett reportage om en professor i fonetik som påstod att anledningen till att västerlandets människor är så skeptiskt inställda till arabisk kultur är de vassa sj-ljud och hårda korta vokaler som kännetecknar det talade arabiska språket. 

Dessa för oss så annorlunda ljud skulle enligt professorn på ett naturligt sätt få oss avogt inställda till dessa människor. 

Jag avfärdade forskaren som totalt jävla dum i huvudet då han av någon anledning helt bortsåg från den bild av araber som populärkultur och media dränkt oss i sedan decennier tillbaka. Allt från Tintins och Disneys krumma, opålitliga, kroksabelviftande kamelryttare (mellan rutorna även kamelknullande?) till medias post-elfte september terroristpanik har ju på ett effektivt sätt fått de flesta av oss skeptiskt inställda till allt arabiskt som inte har med kaffebönor att göra.

Nu har dock inträffat något som fått mig att omvärdera forskarens kontroversiella påståenden. Kan det verkligen vara så att själva ljudet av ett språk påverkar hur vi reagerar på ett känslomässigt plan? Kanske. 

klicka på bild för förstoring

I somras köpte jag dessa 'minigrillspett' eller som texten på förpackningen berättar-'kebabspett'. Häromdagen hittade jag åter förpackningen i en låda och råkade få syn på vad produkten hette i de olika länder som den säljs i.. 

Alla språk var från mitt begränsade perspektiv rimliga (även om norskan och danskans "kebabspyd" mera påminde om den eventuella konsekvens alltför ihärdigt konsumerande leder till..). 

Däremot studsade jag ordentligt på upphovslandets (Tyskland) ord för produkten. 

Visualisera nu följande scenario och försök tänka bort nazismen om du kan: 

En lomhörd kassörska sitter och läser en veckotidning när en man kommer in i butiken:

Kassörskan: 'Guten tag! Was wollen sie haben, mein Herr?'

Mannen (som vi kan kalla för Heinrich): 'Guten tag. Ich wollen schaschliknadeln haben, bitte.

Kassörskan: 'Wass? Ich höre nich so gut! Ich bin ein bissien lomgehört. Kan du das uppriepen bitte?

Mannen (som vi även skulle kunna kalla Fritz, men nu har vi ju bestämt Heinrich): ' Schaschliknadeln, bitte!'

Kassörskan (jag tycker inte det är så relevant att ge henne ett namn men låt oss kalla henne Helga i jämlikhetens namn): Bitte. Ich höre nicht. Was wollen sie haben?

Heinrich (allt vad han orkar): SCHASCHLIKNADELN!

Erkänn nu att det nästan är omöjligt att tänka bort tredje rikets adrenalinstinna överstar när vi klipper ut Heinrich sista replik och lyssnar på den om och om igen. 

(Nu kan du sluta). 

Tänk nu i stället på en motsvarande svensk man som irriterat gastar på den döva expediten: ”KEBABSPETT!” . Inte samma grej, eller hur? 

Poängen är i alla fall att han troligtvis inte var helt ute och cyklade, den där professorn. Ljud och vår upplevelse av ondska hänger intimt samman. 

Vad som sen är hönan och vad som är ägget i sammanhanget är ett annat blogginlägg som inte verkar lika roligt att skriva så det struntar jag i..

(Att sedan ett kebabspett kan användas som dödligt vapen bör självklart betraktas som en ren tillfällighet..)