de fem

Fem saker jag skulle rädda ur min brinnande lägenhet.
I alfabetisk ordning.

både och

Julian Assange skall utlämnas till Sverige. Många av hans anhängare tror att hela våldtäckts/ofredande-grejen är en konspiration för att fälla honom och undrminera wikileaks. Andra fd anhängare vänder honom ryggen. Att han både kan vara en engagerad världsförbättrare och våldtäktsman/ofredare kan vi inte få i hop. Vi hatar både och. 
Som polischefen Göran Lindbergs dubbelnatur. Jämlikhetsivrare och sexförbrytare. Grattis världen! 
Det skakar grundvalarna för hur vi vill att människor skall vara. Hur vi vill vara själva. När vi till exempel fantiserar om att ligga med någon som vi föraktar så får vi inte i hop det. Vi går bananer som det heter. 
Ändå. När det gäller sex och våld så kan vi alltid förklara vår dubbelnatur med att vi både är reptiler och utvecklade varelser i en och samma förpackning. Krokodiler på bibliotek helt enkelt. Det kan bli en satans röra på lyrikavdelningen när djurskötaren tar time out och går hem. 
Det Lindberg och Assange (om han nu är skyldig) har gjort är hemskt och måste bestraffas - men det kommer inträffa fler gånger. Vi funkar så. Dess bättre inte så ofta. Vi hatar 'både och' och anstränger oss till det yttersta för att hänga i hop. Vi vill bli bättre.


Det finns en annan typ av dubbelnatur som inte innebär lika allvarliga hot mot vår strävan att förstå oss själva och bygga rimliga civilisationer, men som bär på en minst lika förunderlig 'både och'- problematik. 
För många år sedan jobbade jag med en känd svensk programledare. Han var hela sveriges charmtroll. Ungdomsprogramsledare med pojkaktigt leende som dessutom visade sig ha ett praktiskt sinnelag. Rejäl och trevlig.. Omtyckt av alla tittare. Mig inkluderad. Men när jag skulle börja på den här produktionen så började varningsklockorna ringa. Alla som jobbat med honom varnade mig för honom. Påstod att han var falsk, übernarcissistisk och njöt av att trycka ner folk. Jag som precis jobbat med en annan folkkär gigant som påstods vara marinerad i arrogans, men som bara visat sig vara proffessionell på ett ganska oslipat sätt som jag lätt kunde hantera, tänkte att detta inte blir någon match. 
Två veckor senare slet jag mitt hår (därav nuvarande frisyr). Den trevliga kille som a l l a som sett honom i rutan älskade, visade sig husera ett ormbo av patologisk exhibitionism innanför pannbenet. Han lät ingen annan få en gnutta plats i rummet och snackade skit om folk som inte var närvarande (och enligt intervjuer troende kristen..why am I not surprised?). På en vanlig arbetsplats hade han fått sparken på två röda men eftersom detta är TV, och TV-personligheter inte växer på träd och därför är oerhört värdefulla för kanalerna, så lallade alla runt honom som Idi Amins tystlåtna tjänare (i hemlighet upptagna med fantasier om vad de skulle utsätta sin despotiska jättebebis-voodoodocka för sedan när de kom hem). 
Behöver jag berätta att jag i likhet med mången inslagsproducent inte blev långvarig där? När jag i dag ser honom på TV så måste jag byta kanal eller stänga av till mina soffpartners förvåning och loja protester. 'Han som är så trevlig'. Ja tjenare, tänker jag och får en oerhörd lust att berätta några härliga anekdoter från drömfabrikens värld men avstår och försöker förlika mig med och acceptera att 'både och'-personligheter finns lite överallt. 
Mitt exempel är både en fantastisk programledare o c h praktarsle. Och grejen är att han skulle kunna skriva det på sitt visitkort utan att riskera att bli arbetslös för inom showbiz verkar vi inte ha några större problem att acceptera människor diagnostiserade med "the 'både och'-syndrome" så länge de sköter sitt jobb och ger oss vad vi vill ha. 
Charlie Sheen håvar in storkovan på familjesitcomen '2,5 män' för att sedan spendera samma kova på horor och crack. En och annan royalty-krona trillar in på Gary Glitters konto i sydostasien. (Fortsättningen på d e n monetära näringskedjan vill vi inte tänka på.) 


Slutligen vet jag inte om följande uttalande från min kära mor är ett klockrent exempel på en 'både och'-upplevelse, men när några plan för tio år sedan flög in i world trade center och en viss Usama Bin Laden gav sig tillkänna och tog på sig ansvaret för handlingen så sa hon: 'Säga vad man vill om den där Usama Bin Laden men snygg är han!' 


Vad svarar man på det?

våga vägra dö

Visst är det mycket bättre att de här skyltarna som jag fått av min älskling sitter på mitt kylskåp än att dom sitter på onkologsjuksköterskerskornas rockar? 
Det tycker i alla fall jag.

the message

Kväll. Öde kontorslandskap. Nästan öde. En stor otrevlig chef går runt på arbetsplaten och snokar bland de anställdas skrivbord. Tittar på privata anteckningar. Stjäl chokladbitar och tuggummin. Plötsligt får han syn på någonting. En ljusstrimma blinkar till under dörrskarven från kopiatorrummet. Det blinkar igen. Chefen går försiktigt fram till dörren. Lägger örat mot den. Så sliter han upp dörren. Därinne sitter en glasögonprydd kamrer på kopiatorn. Hans byxor är nerdragna och det skarpa ljuset från bilderna som tas lyser upp hans skräckslagna ansikte. Snabbt som blixten hoppar mannen ner, drar på sig byxorna och lämnar rummet. Chefen tittar efter honom. Så går han fram till kopiatorn och tar upp högen med kopior som mannen glömde efter sig. Alla föreställer honom själv.

preskriptionstid

När får man skämta om saker som bygger på verkliga mänskliga katastrofer och tragedier? Det är ett spörsmål som sysselsätter mången humorarbetare som gärna vill vara först på bollen men helst också undvika lynchmobbens facklor och högafflar. Naturligtvis beror denna 'preskriptionstid' på tragedins omfattning. Tsunamin och Palmemordet är exempel på nationella tragedier det tog många år innan man vågade skoja om medan Fadde Darwich standuppremiär gick betydligt snabbare. Parametrarna är många och det krävs en otrolig fingertoppskänsla för att avgöra när tiden är mogen att lätta på skrattventilerna som enligt vissa är ett sätt att bearbeta det inträffade.
Eftersom jag är en försiktig typ (sk jävla fegis) så tror jag att jag inte tar någon större risk när jag visar följande klipp helt med syftet att apskratta åt den manliga bakgrundsdansaren i Donna Summers video till låten 'Love to love you baby'. Dels är han från ett annat land och dels spelades den in för 36 år sedan. Elva år innan Olof Palme blev skjuten.

zappsoppa.

Zappade mig mig igenom reklampauserna på Wallander i förrgår och förvånades över att det inte krävdes mer än ca en halv sekund för att förstå vilken typ av film de andra kanalerna visade. Ljuset, miljöerna, musiken och skådespelarnas spelsätt och manér gav ett omedelbart kvitto på vad som skulle hända och vad jag som tittare förväntades känna. Så satans tråkigt.


Jag var på något som heter Script Factory i höstas. Script Factory startade i England och har utvecklats till en metodik för att hjälpa manusköpare att i sin tur hjälpa manusförfattare att skriva effektivare och mer kommersiellt gångbara manus. Och det är väl bra. Det tråkiga är bara att de särskilt poängterade hur viktigt det var att veta vilken genre filmen tillhörde för att berättelsen skulle kunna bli så effektiv som möjligt. Dom har naturligtvis rätt. Och de är inte ensamma. Pitchar man ett manus så måste man först av allt berätta vilken genre det handlar om annars börjar folk nervöst att skruva på sig. Skall de ställa in öronen på komedi, skräck, thriller eller drama? Och detta är egentligen fullt förståeligt och kokar ner till det faktum att biobiljettköparen vill veta vad han betalar för att få se. Helst direkt på affishen. Det är inte märkvärdigare än att fryst blåbärspaj har en bild av en blåbärspaj på kartongen. 


Men ser jag till mig själv, och jag vet att jag inte är ensam om det här, så vill jag då och då gå på en restaurang och bli överraskad. Jag vill att kocken skall överraska mig så jag får en upplevelse så oförutsägbar att jag tappar fattningen. Och nästan alltid blir effekten av något större om man inte är beredd på det. Får man lista saker som man har tokskrattat mest åt i sitt liv så är det sällan på ställen där man varit beredd på att skratta. Det är inte åt någonting en standupkomiker sagt utan när Olle på jobbet kommit med en oavsiktlig oneliner vid fel tillfälle på styrelsemötet. Det är inte i den vackra kyrkan på julottan man upplever livets stora andäktighet. Och så vidare.

För många år sedan, 1987 såg jag en montreaux-vinnare vid namn "After Pilkington" som var skriven av Simon Gray med Bob Peck och Miranda Richardson i huvudrollen. Ett mästerverk som startar som komedi för att senare övergå till en rysare för att slutligen landa i ett lågmält kärleksdrama. Det fantastiska är att man aldrig vet var man har berättelsen och varje vändning blir så mycket mer spännande när man inte anar upphovsmannens syfte med resan. Kommer någon dö? Ska jag bli rädd nu? Är det okay att fnittra nu? Att bli rörd av detta? Anledningen till att detta blir så spännande är sannolikt att det på ett undermedvetet plan känns som en miniatyr av livet självt. Livet tillhör ingen genre - (även om många av oss är säkra på att det tillhör facket Tragisk Komedi då vi stiger upp ur badkaret och råkar få syn på spegelbilden)


Varför ser vi då så sällan dessa filmer? Jag tror inte det beror på författarna. Många älskar den frihet och det ansvar som vidöppna dörrar innebär medan andra naturligtvis känner sig tryggare om de får hålla en genre i handen. Jag tror heller inte att det beror på publiken. Är det bra så tittar man. Men grejen är att man måste få tillgång till dom! När jag ser en bra film som är genremässigt otydlig så är det inte författaren eller regissören i första hand som jag beundrar - dom gör ju bara sitt jobb och vad dom tror på - utan den stora hjälten är ju den producent/finansiär/konsulent som faktiskt tagit risken. Som inte ängsligt avkräver Michael Haneke, Roy Andersson eller David Lynch namnet på vilken genre filmen tillhör innan de har fått möjlighet att öppna munnen.
Jag skriver själv filmmanus och utan att jämföra mig med dessa stora konstnärer så vill jag ändå tro att mina alster är roliga, allvarliga och mångdimensionella berättelser som tilltalar en publik som är så pass stor att det räcker för filmens finansiering. Jag accepterar och uppskattar att den nagelfars ordentligt av folk med gott omdöme och ekonomiska baktankar men snälla..ställ inte den där obligatoriska frågan om vilken genre filmen tillhör!! Det känns så futtigt. Jag vill inte vara aspirerande mästerkock i en värld som bara vill sälja Gorbys piroger. Jag vill öppna lyxkrog! 


Rättshaverist? Javisst!

problemet med Erik Lundgren

Jag ska berätta om Erik Lundgren. I bland brukar Erik stå utanför ICA-Maxi och vråla åt människor. Allt vad han orkar. Inga meningar. Bara väldigt högt. Urskiljningslöst. Barn blir rädda. Alla håller sig på behörigt avstånd från honom. På väg hem till hans lägenhet brukar han stanna mitt på trottoaren, dra ner byxorna och bajsa. Stora stinkande korvar som hans kompisar får plocka upp efter honom. Det händer att kompisarna tycker att det är så äckligt att de låter det ligga kvar om de inte finns några vittnen inom synhåll. När Erik får besök kastar han sig ofta på personen i fråga och trycker sitt ansikte mot dennes kön. Det där med kön är förresten något som inte generar Erik det allra minsta. Han kan vara inbjuden på ett dopkalas eller bröllop eller vad som helst och plötsligt drabbas av ett infall som utmynnar i att han slickar sig i skrevet helt öppet. Erik är således ganska vig och har en andedräkt som är under all kritik.
Jag gillar inte Erik. Han är varken empatisk eller intelligent. Däremot är han helt auktoritetsstyrd. Fjäskar och gör sig till. Om någon med mera makt än Erik säger åt honom att döda ett spädbarn så gör han det utan att tveka.
Ni har fattat. Erik Lundgren är en hund. En Golden Retriever.
Jag tycker Erik borde spärras in. Alternativt förvisas från våra städer.
Punkt slut.

(och då har ändå Erik både byxor och kompisar, något många av hans kollegor saknar..)

wig wham bam

Jag satt i en stor vänthall och fikade häromdagen då jag fick syn på en äldre man med en synnerligen illasittande toupé några bord längre bort. Av hänsyn till hans fåfänga och min goda uppfostran så gick jag inte fram och fotograferade den så att ni skulle få se den (men tänk på missfärgad, överkörd gräslök så får ni en uppfattning). Det som slog mig var att man nu för tiden bara ser dessa saker - toupéer -på äldre män. Yngre och medelålders män som jag själv hanterar vår rymmande hårväxt på andra sätt. Är vi tillräckligt fåfänga, har pengar och ork så transplanterar vi. Annars snaggar vi oss och låtsas som det regnar eller - som de lataste av oss (mig inkluderad) - skaffar oss förebilder i tunnhåriga män. Tänker att: Kan dom lyckas i livet så kan kanske jag kan. Jag borde kunna skriva som Salman Rushdie, komponera som Brian Eno och nedlägga kvinnor som Jack Nicholson. Det får inte hänga på håret. Snälla Gud! 
Själv började jag tappa håret..fel! Jag tappade inte håret, det kom bara inte nytt..när jag var över trettio så det var aldrig någon jättekatastrof för mig men jag kan verkligen förstå dem som i sin ungdoms blomning en vacker morgon vaknar upp, möter Lasse Kronér i badrumsspegeln och beslutar sig för att dö. 

För många år sedan när jag bodde i Örebro fanns det en kille som jobbade i en klädaffär som hade toupé. Han var ung och snygg och det som var så speciellt med hans låtsashår var att det var så...extravagant. En stor vågig kalufs som ledde tankarna till Jerry Lee Lewis i sin krafts dagar. Man såg liksom inget annat än hans hår. Nu tänker man ju att något som är menat att inte märkas borde vara så diskret som möjligt (fast det är ändå ingen större idé att försöka lura våra überspecialiserade rovdjursögon som genom årtusenden av evolution blivit löjligt duktiga på att avslöja sånt som inte är top notch på en tänkbar partner i den universella (och något tradiga) jakten på den perfekta avkomman. Ledsen Nicholas Cage, du lurar ingen!). Nåväl, eftersom jag antog att han, killen med hårhatten, var som de flesta andra och bara ville träffa en partner så fick jag liksom aldrig i hop riktigt hur han tänkte. Och om han nu inte tänkte speciellt mycket; hur skulle det hela sluta? 
Låt oss nu tänka oss att han träffade en lätt astigmatisk kvinna som mot all förmodan inte såg att hans lugg var av nylon utan i stället tänkte "jisses! Vilken härlig kalufs pysen har!" (hon hade inte bara dålig syn utan var dessutom i sin barndom inlåst på en biograf som bara visade svenska förtiotalsfilmer - vissa har en vidrig bakgrund!). Förr eller senare så skulle detta par, får man förmoda, hamna i en så kallad intim situation (läs: tokknulla).
Om vår man inte hade fått tag på ett epoxylim som visat sig bita på kättjesvett så skulle katastrofen vara ett faktum. Vår hjälte skulle hamna, om inte med skägget i brevlådan, så med håret i ordlådan (förutsatt att hon fick det i munnen).
Man vill liksom inte tänka på den skam och besvikelse som skulle uppstå i det rummet i det ögonblicket...
Så vad skulle han gjort då? 22 år och flintis. Eller den gamla mannen i vänthallen?
Var är den viktiga insikt som denna texts tunnhåriga författare vill förmedla och som har hållt dig på sträckbänken så länge nu? 
Hur ska vi män handskas med håravfall? 
Vad är hemligheten?

Jo det enkla svaret är: Gilla läget!

(jag vill bara förtydliga att det svaret endast gäller håravsfall och altså inte bör användas i brinnande hotellrum och av människor som lever under totalitära regimer)

ten feet under

Jag brukar skylla sjukdomen på att jag är ensambarn. Bristen på syskon och en känsla av att vara speciell är bra grogrunder för att drabbas av exklusivitetssjukan. En sjukdom som visat sig vara ganska lyckosam konstnärligt men en pest att ha som samhällsmedborgare och konsument.

De drabbade finns överallt men jag måste erkänna att jag är ett extremfall. Exklusivitetssjukan handlar om att man aldrig kan annamma något som den stora massan gillar. Man kan bara gilla saker som man själv upptäcker och som har gått pöbeln förbi. Det är ett svårbotat narcissistiskt drag som gör att man missar massor av fantastiska saker i livet.

Okay, det ska erkännas att det i några enstaka fall känns befriande att tillhöra denna skara som när man var en yngling någon gång på åttiotalet och alla på skolgården gick och ropade: 'Hej jag heter Rulle!' med ett fånigt flin på läpparna, bara för att Sven Melanders spelat ett troll i 'nöjesmassakern' som sa så. Då kändes det underbart att ge grupptrycket fingret och bara hålla käft. Eller när man var först på bollen och ganska ensam om att hitta en brittisk dramaserie vid namn 'Den sjungande detektiven' på TV före alla andra. Några få ögonblick av fånig triumf som lätt överkuggas av allt man missat. 

Jag har till exempel aldrig sett ett enda avsnitt av 'Vänner' då det redan var populärt när jag hörde talas om det. Likadant är det med 'Ten feet under', 'Sopranos' och 'Lost'. Inte ett endaste avsnitt har jag sett av dessa serier som jag är övertygad om är fantastiska på många sätt. Som en gnällig unge går jag och ställer mig i ett hörn och tjurar om jag inte får vara med och upptäcka fenomenet först av alla. Detta gör mig och alla andra som lider av exklusivitetssjukan till fattigare människor. 

Det är därför varje avsteg från sjukdomsbilden gör mig glad och full av förhoppning att en dag kanske bli helt frisk. Ett exempel är den extremt hypade iphone-appen 'Hipstamatic' vars bilder jag till synes helt omotiverat slängt in överrallt i detta inlägg. För några år sedan skulle jag bara fnyst åt fenomenet och viftat med min Hasslebladare som en förorättad pensionär.. 

Men jag älskar den. Alla bilder man aldrig skulle tagit därför att man inte hade med sig tvåkiloskameran, sublimt retro-renderade via en algoritm som måste vara vackrare att titta på än Einsteins relativitetsformel. jag älskar den där kameran och de bilder man som genom ett trollslag tar med den. Att a l l a andra som äger en iphone tycks ha upptäckt den stör mig inte det minsta. Det är detta mina damer och herrar som ger mig hopp! En början på tillfrisknandet. jag tror tamefan att jag ska försöka titta på 'Lets Dance' på fredag. Har aldrig sett det.
Låt oss nu avslutningsvis avnjuta några sista Hippsta-bilder från vintern som varit. Skitfina!

SCHASCHLIKNADELN!

För några år sedan såg jag ett reportage om en professor i fonetik som påstod att anledningen till att västerlandets människor är så skeptiskt inställda till arabisk kultur är de vassa sj-ljud och hårda korta vokaler som kännetecknar det talade arabiska språket. 

Dessa för oss så annorlunda ljud skulle enligt professorn på ett naturligt sätt få oss avogt inställda till dessa människor. 

Jag avfärdade forskaren som totalt jävla dum i huvudet då han av någon anledning helt bortsåg från den bild av araber som populärkultur och media dränkt oss i sedan decennier tillbaka. Allt från Tintins och Disneys krumma, opålitliga, kroksabelviftande kamelryttare (mellan rutorna även kamelknullande?) till medias post-elfte september terroristpanik har ju på ett effektivt sätt fått de flesta av oss skeptiskt inställda till allt arabiskt som inte har med kaffebönor att göra.

Nu har dock inträffat något som fått mig att omvärdera forskarens kontroversiella påståenden. Kan det verkligen vara så att själva ljudet av ett språk påverkar hur vi reagerar på ett känslomässigt plan? Kanske. 

klicka på bild för förstoring

I somras köpte jag dessa 'minigrillspett' eller som texten på förpackningen berättar-'kebabspett'. Häromdagen hittade jag åter förpackningen i en låda och råkade få syn på vad produkten hette i de olika länder som den säljs i.. 

Alla språk var från mitt begränsade perspektiv rimliga (även om norskan och danskans "kebabspyd" mera påminde om den eventuella konsekvens alltför ihärdigt konsumerande leder till..). 

Däremot studsade jag ordentligt på upphovslandets (Tyskland) ord för produkten. 

Visualisera nu följande scenario och försök tänka bort nazismen om du kan: 

En lomhörd kassörska sitter och läser en veckotidning när en man kommer in i butiken:

Kassörskan: 'Guten tag! Was wollen sie haben, mein Herr?'

Mannen (som vi kan kalla för Heinrich): 'Guten tag. Ich wollen schaschliknadeln haben, bitte.

Kassörskan: 'Wass? Ich höre nich so gut! Ich bin ein bissien lomgehört. Kan du das uppriepen bitte?

Mannen (som vi även skulle kunna kalla Fritz, men nu har vi ju bestämt Heinrich): ' Schaschliknadeln, bitte!'

Kassörskan (jag tycker inte det är så relevant att ge henne ett namn men låt oss kalla henne Helga i jämlikhetens namn): Bitte. Ich höre nicht. Was wollen sie haben?

Heinrich (allt vad han orkar): SCHASCHLIKNADELN!

Erkänn nu att det nästan är omöjligt att tänka bort tredje rikets adrenalinstinna överstar när vi klipper ut Heinrich sista replik och lyssnar på den om och om igen. 

(Nu kan du sluta). 

Tänk nu i stället på en motsvarande svensk man som irriterat gastar på den döva expediten: ”KEBABSPETT!” . Inte samma grej, eller hur? 

Poängen är i alla fall att han troligtvis inte var helt ute och cyklade, den där professorn. Ljud och vår upplevelse av ondska hänger intimt samman. 

Vad som sen är hönan och vad som är ägget i sammanhanget är ett annat blogginlägg som inte verkar lika roligt att skriva så det struntar jag i..

(Att sedan ett kebabspett kan användas som dödligt vapen bör självklart betraktas som en ren tillfällighet..) 

Välkommen till våra liv, Nutellakniven!

Man kan tycka att denna produkt - 'nutellakniven' med sin udda utformning, vars enkla syfte att få ut så mycket nutella ur burken som möjligt, är en av västvärldens mest onödiga produkter. 

En sån där pryl som skulle få oss att skämmas ögonen ur oss om det plötsligt skulle landa ett ufo från en främmande planet som kommit för att diskutera intergalaktisk fred, världsaltets mening, jordens resursproblematik och bara 'by the way' undrade vad nutellakniven var till för..

Men betänk då att både slaskskrapan och slickepotten egentligen är samma slags saker gjorda efter samma princip att få upp gucka ur svårtillgängliga byttor och att mormor utan att skämmas alltid har ägt sådana. 
Utan fruktan för den osäkrade laserpistolen som hänger i hölstret runt de ärtgröna höfterna skulle hon med all sannolikhet bett det satans rymdmonstret att pissa tillbaka till jupiter om hennes innehav av dessa produkter frågasattes. 


Med denna fundering vill jag bara försvara Nutellakniven från fortsatta angrepp från hardcore-miljöivrare (sk gröna khmerer), diverse domedagsprofeter samt Aliens i alla dess former..

Nutellakniven är en naturlig del i det moderna hushållet och är varmt välkommen att husera i min kökslåda.

(Som en liten bonusbetraktelse borde väl detta föremål fungera som ersättare för toalettpapper vid eventuellt resurshaveri?)

Orange

Är det inte märkligt och lite småkorkat att apelsin på engelska har fått namn efter sin färg. Orange. Det vore som att kalla en banan för Yellow. Eller att kalla människor för 

eller

Z-up70VP

Helene rensade en låda och hittade den här rariteten.  

En instruktionsbok för en Konica med det både slagkraftiga och lättillgängliga namnet; Z-up70VP. 

Det som gör den här så trevlig att läsa är - förutom de fantastiska illustrationerna som i sedvanligt god manualpedagogisk tradition försöker ”förmänskliga” kameran  -  att häftet även innehåller meningar som ; ”..använd avstängd off blixt när du fotograferar på ett museum där blixt inte är tillåten, eller när dukar kvällseller nattbilder…" samt  ”…Du kan öppna locket till batterifacket genom att trycka på f r i g ö r n i n g s k n a p p e n på locket i riktning. Denna finns markerad på donet plilens med vilken du kan ställa in remmen..” 

Att påstå att översättaren var en prestationsinriktad nymfoman bara för han konsekvent använder ordet ”utlösningstid” är nog att ta i lite. Han hade nog bara lite bråttom att översätta manualen till alla 8 språk innan kameran immade igen. 

En sann raritet. Rekommenderas.