CV

Det sägs att du ökar dina chanser att få jobb rejält om dina ansökningshandlingar innehåller ett foto. Arbetsgivaren tror tydligen att han kan utläsa din karaktär utifrån ditt utseende. 

Intressant. 

Här är en bild på en dålig människa och ett så kallat helgon.: 

Men om vi inte visste att Hitler var elak och Moder Teresa hyvens så skulle detta ansikte mycket väl kunna tillhöra en fruktansvärd despot med tusentals liv på sitt samvete..

Och detta skulle kunna vara ett par ögon som tillhör en vänlig och empatisk släkting. 

Nja, det går faktiskt att se vem som är god och vem som är ond, tänker några..

Ok. Här följer några inte fullt så välbekanta nunor:

Kan du se vem som är hygglig och vem som är taskig? Titta igen!
Här är i alla fall facit:

1. Josef Mengele
Meritlista: Verkade från maj 1943 till januari 1945 som läkare i Auschwitz där han utsatte barn, dvärgar och tvillingar för en hel del otrevliga experiment i medicinens tjänst.

2.Peter Benenson
Meritlista: Grundade Amnesty International 1961.

3. Adolf Eichman
Meritlista: Spelade en nyckelroll i den ”slutgiltiga lösningen” på judefrågan. Var ansvarig för deportationerna av miljontals judar från Europas alla hörn till Auschwitz och Treblinka.

6. Elena Ceauşescu

Meritlista: gift med Rumäniens diktator Nicolau Ceauşescu. Förfalskade meriter som världsberömd kemist och var allmänt en riktig skitkärring.

5. Magda Goebbles
Meritlista: Gift med Josef Goebbles. Förgiftade sina sex små barn till döds när Ryssarna knackade på bunkern och det kokta fläsket var stekt.

Så vad är sensmoralen? Jo att det är helt ok att anställa folk som ser ut så här..

Bara dom är snälla och inte kommer försent.

Rösten

En medelålders man har ett fylleslag hemma i sin etta. A-lagsnivå. Musik. Slagsmål. Svartsjuka. Skrik och kaos. Vaknar på darriga ben. Skäggstubb. Svett. Armar som kliar. Ingen återställare. Inga pengar. Kaffe vid köksbordet. Rastlöshet. Så plötsligt en röst. Säger att ska dö. Säger att han är en dålig människa. Att världen skulle bli ljusare utan honom. Hånfullt. Spöklikt. Rösten kommer från ett väggutag. Han håller på att bli tokig. Delirium. Rösten fortsätter. Knivlådan. Nej! Får ett utbrott. Slår bort väggkontakten med en tung skärbräda. Sätter sig vid bordet igen. Inga röster nu. Får syn på ansiktet i hålet efter där vägguttaget satt. Grannkärringen. De tittar på varandra.

avdelning: Inte ens säljakten får man avnjuta i fred längre..

Puppy Love

Carin Bräck                        foto: Andreas Rydbacken

Det sägs att ju jävligare inspelning desto bättre film blir det.

Jag hoppas verkligen inte detta är helt sant då inspelningen av kortfilmen ”Puppy Love” var väldigt angenäm.

Teamet (som vi ser en del av på bilden nedan) var extremt proffsiga och gjorde ett fantastiskt arbete trots tidspress och begränsade resurser.

Ni är bäst! Jag älskar er!

från vänster övre raden: Henriette (ljud), Andreas (foto), Tomas (skådis), 

Petra (scenografi, kostym), Karen (skådis) åsså lilla jag. 

I sängen: Wilma och Benjamin (skådisar)

avdelning: När ens inre bilder blir allt för outhärdliga..

avdelning: Sveriges största arbetartidning får scoop-frossa..

avdelning: Hur många tycker Kvällsposten att hon skulle ha dragit med sig då?

Earth Hour

Meningen med earth hour? 
Enligt wwf's hemsida så: "..släcker vi ljuset under en timmes tid för att skicka en signal till världens beslutsfattare om att ta klimatfrågan på allvar". 
Eftersom världens beslutsfattare med största sannolikhet är lite småpackade den tiden på lördagskvällen så kanske det ligger närmare till hands att tänka sig att vi vill visa varandra och världen att vi bryr oss om vår planet. 
En fin tanke. 
Dessvärre är en tommare gest svårare att föreställa sig eftersom ingenting annat händer med oss. Inom oss. 

Om själva handlingen att släcka ljuset en timme per år lättar vårt samvete så är det direkt skadligt för miljön. 
Lets face it. Vi kör i hundraåttio mot en bergvägg och hoppas att någon skall stampa på bromsen. Vem som helst. Bara inte vi själva. Att deltaga i earth hour är att lite generat blåsa svagt mot bromspedalen och via masspsykos försöka inbilla sig att det ska få någon som helst effekt. 

Jag är fullkomligt övertygad om att radikalt miljöarbete måste komma i form av bestämmelser och restriktioner från (folkvalda) politiker med guts. Folk som vågar säga stopp. Visionärer. Fria radikaler. Folk som vågar säga att konsumtionssamhället inte gäller längre. 

Nej, du kan inte åka på semester till Thailand. 

Nej, det är ingen mänsklig rättighet att åka bil till köpcentret och köpa äpplen som är odlade i Kina. 

Nej, du kan inte bo på tvåhundra kvadratmeter med golvvärme hur mycket du än sopsorterar. 

När detta parti dyker upp så lovar jag att ta på mig ylletröjan, bita i hop och ge dem min röst. 

På lördag kl 20 30 tänker jag tända några extra lampor och dansa en surrealistisk siluettdans framför mitt fönster...
Eller så är det bara som jag skriver. 

Troligtvis släcker jag ljuset och gråter en skvätt.

vänta sig vacker

Min aktningsvärda ålder (aktningsvärd betyder att folk bör akta mig från stötar ty jag håller på att förmultna) har gett mig sämre syn. Det har blivit dags att byta glasögon. 
'Jippi!' Ropar mina barn i kör, 'då kan du passa på att byta bågar också! Göra dig av med de där du har haft sedan påsken 1978. Snälla pappa! Dags att bli lite modern! Låt detta bli en möjlighet att bli Daddy Cool i stället för Daddy Drool. Visst tänkte jag, det kan jag väl bjussa på. Nya bågar. Nytt liv. Så jag provade nya bågar. Tjocka, tunna, stora, små, fyrkantiga, stjärnformade och ett par pilotglasögon. I nio fall av tio såg jag ut som någon som arbetade med reklam. I ett fall av tio såg jag ut som Thomas Quick. Omöjligt att säga vilket som var värst. Jag gav upp i stället och monterade in de nya glasen i mina gamla bågar. Sucken från mina besvikna barn gjorde ont. Jag kände mig feg och dum. Nu skulle det ta trettio år till av nedbrytning av mina ögonceller innan chansen till förnyelse åter dök upp.

Så kom jag att tänka på en gammal kollega i TV-branchen. En inbunden VB-tekniker som aldrig sett dagens ljus annat än från flimrande monitorer i serviceverkstaden.. Han var sinnebilden för en nörd. Stripigt hår. Tjocka plastbågar som för tankarna till Göran Perssons mönstringsfoto och som, detta är en mycket viktig detalj, var lagade med tejp.

Det här var i slutet av åttiotalet och mannen avfärdades av en enig mänsklighet som ett skämt.

På firmafesterna satt han mest för sig själv. Kvinnorna undvek honom och männen som var så helt rätt ute med sina pistagegröna axelklaffskavajer hittade alltid något roligt att säga som var kopplat till 'shaggy' i 'Scoobidoo'.

Sedan kom Grungen. Plötsligt var min vän hetare än het. Han kunde skrida Skånegatan fram med sitt stripiga långa hår och tjocka tejpade plastglasögon och bara äga.

Medan de slicka glasögonföretagen kämpade som djur för att leta upp de gamla gjutformarna och hip-eliten bokstavligen slet i sitt hår för att det skulle bli längre så var han färdigpaketerad.

The real shit.

Hans tid var kommen. Han hade bara väntat. Vindarna hade vänt.

Min strategi är densamma. Jag tänker vänta mig till framgång.

Under tiden betraktar mina ögon världen genom de gamla bågarna med inbyggda stofil-filter. Där ser de bland annat youtube-klipp från det klassiska public service- flaggskeppet ”Trafikmagasinet”.

Programledaren hette Carl-Ingemar Perstad och höll i programmet under alla eoner av säsonger det visades. Program på den tiden visades ofta eoner av säsonger. Perstad var en halvsävlig bruksjournalist med uppländsk bakgrund (detta var lite unikt då programledare på den tiden ofta var halvsävliga bruksjournalister med värmländsk bakgrund) som pratade om bilar och trafik.

Svårare än så behövde det inte vara på den tiden.

Den som nu irriterat undrar vad detta har att göra med mina glasögon kan lugna ner sig. Jag har allt under kontroll. Allt kommer att flätas ihop till ett sammanhållet och läsvärt blogginlägg. Ta det lugnt. För nu sätter jag spotlighten på programledaren Carl-Ingemar Perstad.

Genom decennier av biltjat kan man nämligen studera hur denne man ängsligt följer modets nycker som en klocka. Han byter frisyrer som om det var mössor. Tuffa jeans när det skulle vara tuffa jeans, pösiga chinos när det skulle vara pösiga chinos. Och så vidare. Men under alla kläder och frisyrer så var han och kommer alltid vara en sävlig bruksjournalist med uppländsk bakgrund.. Ingenting annat. Ni börjar ana vart jag vill komma så vi klipper snabbt till nutid. Till i morgon kväll.

Melodifestivalen.

Danny.

(eller Daniel Gabriel Alessandro Saucedo Grzechowski som han skulle kallat sig om tid inte var så dyrbar)

Alla mooves han gör, varenda klädesplagg och centiliter hårgelé han har andra haft före honom. Ingenting är eget. När han genomför sin låt så är det enda han visar världen att han har förstått och kunnat ta till sig det som anses coolt just nu. En ytterst kompetent härmapa. Och det är inte konstigt eftersom han gått igenom härmape-universitetet 'Idol' med toppbetyg. Alla som applåderar honom applåderar honom egentligen för att han har förstått hur man är helt rätt just nu! Hans värmekänsliga finger sitter djupt instoppad i rektum på samtiden och avläser temperatur (och konsistens) med kuslig precision.

Om femton år sitter Danny Saucedo och tittar på klipp från denna melodifestival i någon quiz- eller talkshow och skrattar åt bilderna och modet som det var samtidigt som han är helt rätt på det just då. Killar som Danny kommer alltid att klara sig.

Men vänta nu.

Vill inte jag själv vara ett med min samtid och lite omtyckt för mitt yttre?

Jo. Självklart. Men sanningen är att jag är för lat och obegåvad just när det gäller yta så min strategi är helt enkelt att sitta här och vänta på att runda kommunistglasögon och ingen frisyr alls blir populärt igen.

Då, mina vänner, kommer jag (kanske tar jag med mig Mikael Wiehe) att skrida Skånegatan fram och ta emot de hippas applåder. (åtminstone dom som inte hunnit ställa om).

Det ska bli ljuvligt. Jag ska njuta för fullt.

Det måste jag göra för det kommer bara vara i femton minuter och nästa gång det sker är jag 116 år.

Jaqueline

Folk i populära filmer har sällan vanliga namn. Med undantag av Kurt Wallander som det borde finnas en och annan i Sverige så är nog poliserna Irene Huss, van Vetereen och Beck ensamma om sitt namn. Och självklart kollas det i namnregistret innan det sjösätts nya deckare för att undvika framtida lawsuits från folk som vill ha del av vinsten för bruk av namnet. 
Hennes och Mauritz har en klädlinje som heter L.O.G.G. (label of graded goods). Naturligtvis dök det upp nån friherre Logg som påstod att företaget renomésnyltade på hans ärorika familjenamn och ville ha del av vinsten. Behöver jag nämna att han hade lika stor framgång i rätten som Bobbys föräldrar? (märkligt nog har ingen som heter Hennes eller Mauritz försökt med samma bedrift..)
Likadant är det med bovar. Skapar en författare en läskig figur som ägnar sig åt massmord och snatteri så döper han denne till antingen ett så vanligt namn som möjligt typ Johan Bengtsson (som så många heter att verkan späds ut som ett homeopatiskt preparat) eller så får han heta Roger Apheden. Ensam i sverige.
Detta kan vara värt att tänka på när man sitter hemma i soffan och försöker lista ut vem som är den skyldige i söndagsdeckaren (det var så jag listade ut att det var Hannibal Lector som tuggade gubbe..) 
I verkliga livet finns naturligtvis inte denna hänsyn. På ett ögonblick blev det inte så roligt att heta Christer Pettersson, Matthias Flink, Tommy Zethraeus eller Anders Eklund om man bara var en vanlig kille som ville leva ett vanligt liv utan att behöva prata om sitt namn på varje fest i resten av sitt liv. Jaqueline Arklöv som jobbar som diakonissa i Falköping församling har nog många gånger önskat att hennes föräldrar skulle ha döpt henne till Barbro i stället. Och så vidare. 
Som manusförfattare samlar jag på namn för senare bruk. Namn som låter rimliga men är helt unika. Här är ett axplock av efternamn jag hittat på. Om ni någon gång i framtiden skulle stöta på dem i någon deckare, buskis eller domedagsskildring så vet ni vem som har författat den. Tycker ni att namnet skulle passa på ett av er inköpt husdjur så är jag beredd att diskutera ett pris. Håll till godo:

(Lizette) Jemmerdahl
(Anders) Blodsjö
(Henriette) Snöwall
(familjen) Groggbufén
(Johanna och Petter) Kakelsköld
(Solveig) Pepperklang
(Disponent) Näsroth

man of words

Ordvitsar är som gaser. Vill dom ut bör man hålla dom inne ändå av hänsyn till sina medmänniskor. Detta bör även gälla göteborgare. Men ironiskt nog är det just de närmaste som blir utsatta för utsläppen. Åtminstone i mitt fall.. Mitt första och enda försök att exploatera en ordvits u t a n f ö r familjen såg ut så här:

Inte speciellt roligt blev det. Här är ytterligare tre utsläpp från de senaste dagarna som tvingat sig fram från ingenstans och förpestat mina närmaste:

En kvinnlig artist kommer inte in på grammisgalan för att dörrvakten inte känner igen henne. Hon börjar gråta. Dörrvakten klappar henne på kinden och säger: är du ledsen? Kvinnan svarar: nej, jag är lykke li

Cornelis Wreesvijk raggade ju som bekant upp två transvestiter en gång i tron att det var riktiga kvinnor. När han insåg sitt misstag så jagade han ut dem på gatan med en kniv. Polisen fick rycka in och lugna den upprörda trubaduren som på frågan varför han blivit så ilsken svarade: nån mutta får det väl ändå vara!

På biblioteket: Har ni Mein Kampf som judbok?

Så där håller det på. Trist att ha läggning för något man inte gillar. Och för er som genomlidit de minuter det tagit att läsa detta blogginlägg vill jag bara säga:

Förlåt att jag fes! Det skall inte upprepas!

Jag ska hålla det inom familjen.

näthat och annat kul

Det rosa experimentet i gårdagens blogginlägg gick åt fanders!
Inga fler tittare än dagen innan. Tvärtom. Då vet jag. Då vet ni. 
Alla ni tretton som läser min blogg. Ni tillhör en exklusiv skara. Det är fint att tillhöra en exklusiv skara. Inte som alla miljoner som tittar på melodifestivalen utan mer som Manson-sekten. Grattis!
Det där med att mäta sitt värde och lycka i hur många som tittar på ens alster är förrädiskt. 
Låt säga att mitt rosa experiment hade lett till massor av träffar av hudsugna människor. Hade dom blivit glada av dom rosa rutorna? Nej. Dom hade hatat mig för att jag lurat hit dom på sin lediga hudletartid. 
Vill jag ha en massa läsare som hatar mig? 
Svar: Ja! 
En skopa näthat är lika uppfriskande som en kall dusch. Man vaknar till.

Jag gör små filmer helt utan pengar (till skillnad mot de flesta andra som gör pengar helt utan filmer) och en av de simplaste jag gjort är den här:

25 543 personer har sett den. 25 509 hatar den. Kommenterarna trodde att dom skulle få något annat än de fick. De trodde att ord kunde vara roligare än så. De trodde att jag kunde utföra mirakel. Att jag hade hittat ord som var så roliga att dom skulle skratta lika mycket som åt sverigest roligaste man eller sveriges roligaste sketch. 
Mest tyckte dom nog att jag var en pretentiös fåntratt. 
Jag älskade det! 
Jag försökte upprepa hatsuccén med en uppföljare där jag försökte kombinera löftet om sveriges roligaste grimas med ett långsamt tempo och en ironisk kommentar till det hat de skickat mig. Det gick sådär.





Filmen blev oavsiktligt rolig på riktigt och alla hatmeddelanden uteblev. 
Så kan det gå. Att bli hatad är minst lika svårt som att bli älskad men det viktigaste är att försöka. 
Vill man vara pin får man lida pin.

testing testing

Jag har en teori. Nu ska jag testa den. Min dotter Klara Kluckendorph har bloggat länge. Just nu heter hennes blogg realitet och ni hittar den här. 

Hon berättade för länge sedan att hennes tittningar ökade de dagar hon visade lite hud. Jag fattade inte hur det kunde vara så. Jag är medveten om att hud alltid har varit populärare än tankar på world wide web men det jag inte fattar är hur folk hittar till den hud som gömmer sig i våra bloggar. 

Låt säga att en blogg har 50 tittningar per dag i genomsnitt. Plötsligt visar bloggerskan/bloggaren lite hud och då ökar tittningarna till 80 st för att sedan återgå till 50 dagen efter då det åter inte visas någon hud. Den självklara frågan är ju; hur i helskotta kan folk veta att det visast hud där just den dagen? 

Jo jag tror att det finns ett program som många har installerat i sin dator som söker av internets alla bloggar för att hitta lite halvnaket. Det är en sensor som känner av hur mycket rosa som jpeg-bilderna innehåller procentuellt och som larmar användaren: Attention! Hudfest hos lorettalarsson.blogspot.com! 

Ett liknande program lär finnas finnas hos en del företag som vill hindra personalen från oanständigt surfande på arbetstid. För mycket rosa = avsked. 
Eftersom jag inte vill få någon att göra sig av med sin nyss intagna lunch så lägger jag inte ut några halvnakna bilder på mig själv utan bara dessa rosa bilder i lite olika nyanser för att testa min teori.. Bara så att ni vet. Rapport om resultat kommer i morgon..

da proof

Jag har alltid tyckt konspirationsteorier är väldigt underhållande. Som den att vi aldrig varit på månen. En sammanställning av dem finner du här. Det hela faller alltid på att det skulle behövas så väldigt många människor som höll tyst om lögnen. Och vi vet ju hur vi funkar när vi ljuger. Förr eller senare bubblar det ut. Alla månbesökande astronauter som nu är till åren komna skulle garanterat börja bluddra på ålderdomshemmen oavsett hur många dollar de en gång på sextiotalet fick för att hålla tyst. Konspirationsteoriernas upphovsmän måste avfärdas som nötlådor. Har jag tyckt.

 Mitt nobelprisämne till son går på något som heter ”upptäckarklubben” på Fysikum i Lund. I entrén har de den här magnifika bilden på jorden sedd från månen som stor motivtapet. Bilden är en klassiker och fick enligt egen utsago en av astronauterna (tror att det var Buzz Aldrin) att bli starkt religiös på kuppen.

 När jag senare satt och väntade på pojken så upptäckte jag en märklig sak. Den nedre delen av jorden ligger i skugga vilket gör att den inte syns mot den svarta rymdfonden. Skulle vi se hela jorden så skulle den vara så här stor..

 Det märkliga är att vi ser stjärnor f r a m f ö r jorden. Alltså mellan jorden och månen. De skulle vara stora som ett i hopknycklat Mjölby i såna fall (Mjölby har aldrig varit "hett"). Köper vi det? Nix Pix! Allt är en bluff.

Nasa fuskar. Nu är det äntligen bevisat. Troligen lever Elvis Presley också. Och det står utom allt tvivel att det var Lisbeth som sköt Palme.

tuttar av guld

Han ville betrakta det som att han befann sig mellan två mirakel medan sanningen smög som en byracka bakom hans rygg och gläffste om att han hade de flesta miraklen bakom sig. Vägen han gick på var förlamande meningslös. Snön låg blöt på broräcket och mörkret hade just sänkt sig och tagit färgen ur allt. Hans fötter frös i de blöta gymnastikskorna som var ytterst oändamålsenliga för årstiden. Slasket gav diskant åt bilarnas däck och oljudet dämpades bara hjälpligt av luvan han hade över huvudet. Så här kan ju livet också vara, tänkte han med den halvhjärtade och halvfalska munterhet som bara en människa som har en lägenhet i närheten kan kosta på sig att tänka. Han stannade upp och vände sig mot ån. Nu kunde man nätt och jämnt urskilja fåglarna som satt på isen. Mörkret sänkte sig. En dag dog.

Men det behöver inte vara så här, tänkte han. Jag är människa. Jag har en fantasi. Ge mig vad jag har. Visa mig något. Han stirrade på isen och åns kanter som steglöst övergick till fast mark. Plötsligt veckade sig isen som ett stort täcke som rör sig när någon därunder sakta vaknar. Två förgyllda kvinnobröst stora som moskétak reste sig ur det kalla rykande vattnet. De stannade. Han tittade på dem. Är detta allt du kan?, frågade han sin fantasi. Två guldtuttar?. Plötsligt började det spruta honung ur det ena bröstet. Det andra verkade inte funka. Honungssprutet var till en början kraftigt men segnade snart och till slut rann det bara sakta ur bröstvårtan och snirklade ner över bröstet som kall sirap. Det var slut på föreställningen. Brösten sjönk sakta tillbaka mot botten och istäcket bredde åter ut sig med fåglar och allt. Var det allt jag kunde? tänkte han och kom sedan att tänka på att hur medioker föreställningen än var hade han för en stund glömt bort hur kalla hans fötter var. Han gick hem. Förundrad över fantasins makt. Förundrad och tacksam över alla framtida mirakel han hade i sin hand.

de fem

Fem saker jag skulle rädda ur min brinnande lägenhet.
I alfabetisk ordning.

både och

Julian Assange skall utlämnas till Sverige. Många av hans anhängare tror att hela våldtäckts/ofredande-grejen är en konspiration för att fälla honom och undrminera wikileaks. Andra fd anhängare vänder honom ryggen. Att han både kan vara en engagerad världsförbättrare och våldtäktsman/ofredare kan vi inte få i hop. Vi hatar både och. 
Som polischefen Göran Lindbergs dubbelnatur. Jämlikhetsivrare och sexförbrytare. Grattis världen! 
Det skakar grundvalarna för hur vi vill att människor skall vara. Hur vi vill vara själva. När vi till exempel fantiserar om att ligga med någon som vi föraktar så får vi inte i hop det. Vi går bananer som det heter. 
Ändå. När det gäller sex och våld så kan vi alltid förklara vår dubbelnatur med att vi både är reptiler och utvecklade varelser i en och samma förpackning. Krokodiler på bibliotek helt enkelt. Det kan bli en satans röra på lyrikavdelningen när djurskötaren tar time out och går hem. 
Det Lindberg och Assange (om han nu är skyldig) har gjort är hemskt och måste bestraffas - men det kommer inträffa fler gånger. Vi funkar så. Dess bättre inte så ofta. Vi hatar 'både och' och anstränger oss till det yttersta för att hänga i hop. Vi vill bli bättre.


Det finns en annan typ av dubbelnatur som inte innebär lika allvarliga hot mot vår strävan att förstå oss själva och bygga rimliga civilisationer, men som bär på en minst lika förunderlig 'både och'- problematik. 
För många år sedan jobbade jag med en känd svensk programledare. Han var hela sveriges charmtroll. Ungdomsprogramsledare med pojkaktigt leende som dessutom visade sig ha ett praktiskt sinnelag. Rejäl och trevlig.. Omtyckt av alla tittare. Mig inkluderad. Men när jag skulle börja på den här produktionen så började varningsklockorna ringa. Alla som jobbat med honom varnade mig för honom. Påstod att han var falsk, übernarcissistisk och njöt av att trycka ner folk. Jag som precis jobbat med en annan folkkär gigant som påstods vara marinerad i arrogans, men som bara visat sig vara proffessionell på ett ganska oslipat sätt som jag lätt kunde hantera, tänkte att detta inte blir någon match. 
Två veckor senare slet jag mitt hår (därav nuvarande frisyr). Den trevliga kille som a l l a som sett honom i rutan älskade, visade sig husera ett ormbo av patologisk exhibitionism innanför pannbenet. Han lät ingen annan få en gnutta plats i rummet och snackade skit om folk som inte var närvarande (och enligt intervjuer troende kristen..why am I not surprised?). På en vanlig arbetsplats hade han fått sparken på två röda men eftersom detta är TV, och TV-personligheter inte växer på träd och därför är oerhört värdefulla för kanalerna, så lallade alla runt honom som Idi Amins tystlåtna tjänare (i hemlighet upptagna med fantasier om vad de skulle utsätta sin despotiska jättebebis-voodoodocka för sedan när de kom hem). 
Behöver jag berätta att jag i likhet med mången inslagsproducent inte blev långvarig där? När jag i dag ser honom på TV så måste jag byta kanal eller stänga av till mina soffpartners förvåning och loja protester. 'Han som är så trevlig'. Ja tjenare, tänker jag och får en oerhörd lust att berätta några härliga anekdoter från drömfabrikens värld men avstår och försöker förlika mig med och acceptera att 'både och'-personligheter finns lite överallt. 
Mitt exempel är både en fantastisk programledare o c h praktarsle. Och grejen är att han skulle kunna skriva det på sitt visitkort utan att riskera att bli arbetslös för inom showbiz verkar vi inte ha några större problem att acceptera människor diagnostiserade med "the 'både och'-syndrome" så länge de sköter sitt jobb och ger oss vad vi vill ha. 
Charlie Sheen håvar in storkovan på familjesitcomen '2,5 män' för att sedan spendera samma kova på horor och crack. En och annan royalty-krona trillar in på Gary Glitters konto i sydostasien. (Fortsättningen på d e n monetära näringskedjan vill vi inte tänka på.) 


Slutligen vet jag inte om följande uttalande från min kära mor är ett klockrent exempel på en 'både och'-upplevelse, men när några plan för tio år sedan flög in i world trade center och en viss Usama Bin Laden gav sig tillkänna och tog på sig ansvaret för handlingen så sa hon: 'Säga vad man vill om den där Usama Bin Laden men snygg är han!' 


Vad svarar man på det?

våga vägra dö

Visst är det mycket bättre att de här skyltarna som jag fått av min älskling sitter på mitt kylskåp än att dom sitter på onkologsjuksköterskerskornas rockar? 
Det tycker i alla fall jag.

the message

Kväll. Öde kontorslandskap. Nästan öde. En stor otrevlig chef går runt på arbetsplaten och snokar bland de anställdas skrivbord. Tittar på privata anteckningar. Stjäl chokladbitar och tuggummin. Plötsligt får han syn på någonting. En ljusstrimma blinkar till under dörrskarven från kopiatorrummet. Det blinkar igen. Chefen går försiktigt fram till dörren. Lägger örat mot den. Så sliter han upp dörren. Därinne sitter en glasögonprydd kamrer på kopiatorn. Hans byxor är nerdragna och det skarpa ljuset från bilderna som tas lyser upp hans skräckslagna ansikte. Snabbt som blixten hoppar mannen ner, drar på sig byxorna och lämnar rummet. Chefen tittar efter honom. Så går han fram till kopiatorn och tar upp högen med kopior som mannen glömde efter sig. Alla föreställer honom själv.

preskriptionstid

När får man skämta om saker som bygger på verkliga mänskliga katastrofer och tragedier? Det är ett spörsmål som sysselsätter mången humorarbetare som gärna vill vara först på bollen men helst också undvika lynchmobbens facklor och högafflar. Naturligtvis beror denna 'preskriptionstid' på tragedins omfattning. Tsunamin och Palmemordet är exempel på nationella tragedier det tog många år innan man vågade skoja om medan Fadde Darwich standuppremiär gick betydligt snabbare. Parametrarna är många och det krävs en otrolig fingertoppskänsla för att avgöra när tiden är mogen att lätta på skrattventilerna som enligt vissa är ett sätt att bearbeta det inträffade.
Eftersom jag är en försiktig typ (sk jävla fegis) så tror jag att jag inte tar någon större risk när jag visar följande klipp helt med syftet att apskratta åt den manliga bakgrundsdansaren i Donna Summers video till låten 'Love to love you baby'. Dels är han från ett annat land och dels spelades den in för 36 år sedan. Elva år innan Olof Palme blev skjuten.

zappsoppa.

Zappade mig mig igenom reklampauserna på Wallander i förrgår och förvånades över att det inte krävdes mer än ca en halv sekund för att förstå vilken typ av film de andra kanalerna visade. Ljuset, miljöerna, musiken och skådespelarnas spelsätt och manér gav ett omedelbart kvitto på vad som skulle hända och vad jag som tittare förväntades känna. Så satans tråkigt.


Jag var på något som heter Script Factory i höstas. Script Factory startade i England och har utvecklats till en metodik för att hjälpa manusköpare att i sin tur hjälpa manusförfattare att skriva effektivare och mer kommersiellt gångbara manus. Och det är väl bra. Det tråkiga är bara att de särskilt poängterade hur viktigt det var att veta vilken genre filmen tillhörde för att berättelsen skulle kunna bli så effektiv som möjligt. Dom har naturligtvis rätt. Och de är inte ensamma. Pitchar man ett manus så måste man först av allt berätta vilken genre det handlar om annars börjar folk nervöst att skruva på sig. Skall de ställa in öronen på komedi, skräck, thriller eller drama? Och detta är egentligen fullt förståeligt och kokar ner till det faktum att biobiljettköparen vill veta vad han betalar för att få se. Helst direkt på affishen. Det är inte märkvärdigare än att fryst blåbärspaj har en bild av en blåbärspaj på kartongen. 


Men ser jag till mig själv, och jag vet att jag inte är ensam om det här, så vill jag då och då gå på en restaurang och bli överraskad. Jag vill att kocken skall överraska mig så jag får en upplevelse så oförutsägbar att jag tappar fattningen. Och nästan alltid blir effekten av något större om man inte är beredd på det. Får man lista saker som man har tokskrattat mest åt i sitt liv så är det sällan på ställen där man varit beredd på att skratta. Det är inte åt någonting en standupkomiker sagt utan när Olle på jobbet kommit med en oavsiktlig oneliner vid fel tillfälle på styrelsemötet. Det är inte i den vackra kyrkan på julottan man upplever livets stora andäktighet. Och så vidare.

För många år sedan, 1987 såg jag en montreaux-vinnare vid namn "After Pilkington" som var skriven av Simon Gray med Bob Peck och Miranda Richardson i huvudrollen. Ett mästerverk som startar som komedi för att senare övergå till en rysare för att slutligen landa i ett lågmält kärleksdrama. Det fantastiska är att man aldrig vet var man har berättelsen och varje vändning blir så mycket mer spännande när man inte anar upphovsmannens syfte med resan. Kommer någon dö? Ska jag bli rädd nu? Är det okay att fnittra nu? Att bli rörd av detta? Anledningen till att detta blir så spännande är sannolikt att det på ett undermedvetet plan känns som en miniatyr av livet självt. Livet tillhör ingen genre - (även om många av oss är säkra på att det tillhör facket Tragisk Komedi då vi stiger upp ur badkaret och råkar få syn på spegelbilden)


Varför ser vi då så sällan dessa filmer? Jag tror inte det beror på författarna. Många älskar den frihet och det ansvar som vidöppna dörrar innebär medan andra naturligtvis känner sig tryggare om de får hålla en genre i handen. Jag tror heller inte att det beror på publiken. Är det bra så tittar man. Men grejen är att man måste få tillgång till dom! När jag ser en bra film som är genremässigt otydlig så är det inte författaren eller regissören i första hand som jag beundrar - dom gör ju bara sitt jobb och vad dom tror på - utan den stora hjälten är ju den producent/finansiär/konsulent som faktiskt tagit risken. Som inte ängsligt avkräver Michael Haneke, Roy Andersson eller David Lynch namnet på vilken genre filmen tillhör innan de har fått möjlighet att öppna munnen.
Jag skriver själv filmmanus och utan att jämföra mig med dessa stora konstnärer så vill jag ändå tro att mina alster är roliga, allvarliga och mångdimensionella berättelser som tilltalar en publik som är så pass stor att det räcker för filmens finansiering. Jag accepterar och uppskattar att den nagelfars ordentligt av folk med gott omdöme och ekonomiska baktankar men snälla..ställ inte den där obligatoriska frågan om vilken genre filmen tillhör!! Det känns så futtigt. Jag vill inte vara aspirerande mästerkock i en värld som bara vill sälja Gorbys piroger. Jag vill öppna lyxkrog! 


Rättshaverist? Javisst!

problemet med Erik Lundgren

Jag ska berätta om Erik Lundgren. I bland brukar Erik stå utanför ICA-Maxi och vråla åt människor. Allt vad han orkar. Inga meningar. Bara väldigt högt. Urskiljningslöst. Barn blir rädda. Alla håller sig på behörigt avstånd från honom. På väg hem till hans lägenhet brukar han stanna mitt på trottoaren, dra ner byxorna och bajsa. Stora stinkande korvar som hans kompisar får plocka upp efter honom. Det händer att kompisarna tycker att det är så äckligt att de låter det ligga kvar om de inte finns några vittnen inom synhåll. När Erik får besök kastar han sig ofta på personen i fråga och trycker sitt ansikte mot dennes kön. Det där med kön är förresten något som inte generar Erik det allra minsta. Han kan vara inbjuden på ett dopkalas eller bröllop eller vad som helst och plötsligt drabbas av ett infall som utmynnar i att han slickar sig i skrevet helt öppet. Erik är således ganska vig och har en andedräkt som är under all kritik.
Jag gillar inte Erik. Han är varken empatisk eller intelligent. Däremot är han helt auktoritetsstyrd. Fjäskar och gör sig till. Om någon med mera makt än Erik säger åt honom att döda ett spädbarn så gör han det utan att tveka.
Ni har fattat. Erik Lundgren är en hund. En Golden Retriever.
Jag tycker Erik borde spärras in. Alternativt förvisas från våra städer.
Punkt slut.

(och då har ändå Erik både byxor och kompisar, något många av hans kollegor saknar..)

wig wham bam

Jag satt i en stor vänthall och fikade häromdagen då jag fick syn på en äldre man med en synnerligen illasittande toupé några bord längre bort. Av hänsyn till hans fåfänga och min goda uppfostran så gick jag inte fram och fotograferade den så att ni skulle få se den (men tänk på missfärgad, överkörd gräslök så får ni en uppfattning). Det som slog mig var att man nu för tiden bara ser dessa saker - toupéer -på äldre män. Yngre och medelålders män som jag själv hanterar vår rymmande hårväxt på andra sätt. Är vi tillräckligt fåfänga, har pengar och ork så transplanterar vi. Annars snaggar vi oss och låtsas som det regnar eller - som de lataste av oss (mig inkluderad) - skaffar oss förebilder i tunnhåriga män. Tänker att: Kan dom lyckas i livet så kan kanske jag kan. Jag borde kunna skriva som Salman Rushdie, komponera som Brian Eno och nedlägga kvinnor som Jack Nicholson. Det får inte hänga på håret. Snälla Gud! 
Själv började jag tappa håret..fel! Jag tappade inte håret, det kom bara inte nytt..när jag var över trettio så det var aldrig någon jättekatastrof för mig men jag kan verkligen förstå dem som i sin ungdoms blomning en vacker morgon vaknar upp, möter Lasse Kronér i badrumsspegeln och beslutar sig för att dö. 

För många år sedan när jag bodde i Örebro fanns det en kille som jobbade i en klädaffär som hade toupé. Han var ung och snygg och det som var så speciellt med hans låtsashår var att det var så...extravagant. En stor vågig kalufs som ledde tankarna till Jerry Lee Lewis i sin krafts dagar. Man såg liksom inget annat än hans hår. Nu tänker man ju att något som är menat att inte märkas borde vara så diskret som möjligt (fast det är ändå ingen större idé att försöka lura våra überspecialiserade rovdjursögon som genom årtusenden av evolution blivit löjligt duktiga på att avslöja sånt som inte är top notch på en tänkbar partner i den universella (och något tradiga) jakten på den perfekta avkomman. Ledsen Nicholas Cage, du lurar ingen!). Nåväl, eftersom jag antog att han, killen med hårhatten, var som de flesta andra och bara ville träffa en partner så fick jag liksom aldrig i hop riktigt hur han tänkte. Och om han nu inte tänkte speciellt mycket; hur skulle det hela sluta? 
Låt oss nu tänka oss att han träffade en lätt astigmatisk kvinna som mot all förmodan inte såg att hans lugg var av nylon utan i stället tänkte "jisses! Vilken härlig kalufs pysen har!" (hon hade inte bara dålig syn utan var dessutom i sin barndom inlåst på en biograf som bara visade svenska förtiotalsfilmer - vissa har en vidrig bakgrund!). Förr eller senare så skulle detta par, får man förmoda, hamna i en så kallad intim situation (läs: tokknulla).
Om vår man inte hade fått tag på ett epoxylim som visat sig bita på kättjesvett så skulle katastrofen vara ett faktum. Vår hjälte skulle hamna, om inte med skägget i brevlådan, så med håret i ordlådan (förutsatt att hon fick det i munnen).
Man vill liksom inte tänka på den skam och besvikelse som skulle uppstå i det rummet i det ögonblicket...
Så vad skulle han gjort då? 22 år och flintis. Eller den gamla mannen i vänthallen?
Var är den viktiga insikt som denna texts tunnhåriga författare vill förmedla och som har hållt dig på sträckbänken så länge nu? 
Hur ska vi män handskas med håravfall? 
Vad är hemligheten?

Jo det enkla svaret är: Gilla läget!

(jag vill bara förtydliga att det svaret endast gäller håravsfall och altså inte bör användas i brinnande hotellrum och av människor som lever under totalitära regimer)